S. Miras Wardell

Wooooop vad mina ben är spaghetti nu, det var riktigt jobbigt att gå ner för trapporna i Slussen och springa till bussen. Kändes som att jag var med i en tecknad film när jag sprang, så där att benen inte hinner med överkroppens takt två meter framför. Jag ville mer än vad min kropp ville helt enkelt (men jag hann iaf med bussen.) Det var det värt, baota träning och det känns riktigt bra nu. Vi är på G om man säger så.

I övrigt har jag förstått att jag inte klarar att enbart lita på min hjärna till almanacka längre. Jag behöver något i pappersformat. Känns som att jag har för mycket inplanerat för att komma ihåg alla datum och tider. Det jobbiga är att jag ser framför mig exakt hur almanackan ska se ut och har hittills inte hittat den jag vill ha. Jag kanske helt enklet ska bli designer? Slå på stort, varför inte? (Det andra jobbigt är att alla börjar från januari och jag skulle behöva en PRONTO. Men men.)

Först jobb i helgen sen börjar den första roliga grejen på måndag. "Mondays".
Jag kanske inte ska underskatta min knopp, den har ju fungerat som almanacka så länge jag haft saker att göra... Några år sådär...


Fucking laget (ursäkta ordvalet, men dom förstår.)... Med våra amerikanska snillen Peter & Torian.