S. Miras Wardell

När man ligger hemma och är sjuk kan man inte undgå att checka youtube på cheer... på Eagles. Fasen vad jag längtar till VM, till att äntligen få åka dit och visa vad Sverige går för.
När jag var ute på min resa kunde jag inte sluta tänka på laget. Under tiden jag låg på stranden, var ute och slirade på stan, spelade strandtennis, surfade eller fick manikyr, fanns hela tiden laget i tankarna. Även om jag slutade för att kroppen skulle få vila. Det är inte helt lätt. Men Efter någon månad borta och hundraelva drömmar om laget kom jag på, varför följer jag inte med laget till USA? Att få se dem prestera på mattan skulle vara en dröm för mig eftersom jag själv då tänkte att jag aldrig skulle få tävla VM. Min chans var förra året och då vet ni som bekant att vi hamnade på arlanda i två dagar istället.
Borta i Thailand checkade jag med mina coaches och lagmedlemmar om det skulle vara möjligt att hänka på. När jag fick ett mail från Mindy där det stod "MIRAS SKYNDA DIG ATT PRATA MED KARRO, DE FIXAR VM PLANERNA OCH DIG INRÄKNAT" visste jag inte vad jag skulle ta mig till där på internetcafét. Jag berättade för mina resekamrater och de var lika glada som jag över att jag kunde följa med laget mot USA (och kanske glada för att få slippa höra mitt tjat om cheer.) Pengar sattes in på konton, passkopia och personuppgifter skickades över till Sverige och jag blev ännu lyckligare än vad jag redan var.

Nu sitter jag här och längtar till VM och USA för att inte bara få följa med laget på tävlingen utan också få tävla, vilket inte alls var min tanke från början. Att sitta på bänken en tävling i år har varit en tävling för mycket, nästa gång står jag på mattan med 19 otroliga själar runt mig. Och VM kommer bli en tävling vi aldrig kommer glömma. Nu satsas det i Svartbäcken, det satsas som aldrig förr. Vi har något stort på gång och jag längtar tilefter att få se O-formade munnar från mattan. Sem kommer SM veckan efter. En tävling som vi tänkt behålla och linda runt vårt lillfinger!